För någon vecka sen fick jag i uppdrag av Progg-Tommy på minrado.se att slänga ihop en festivalpeppsosande indiemix till Gimme Indie-kanalen. Så då gjorde jag det, och nu kan ni lyssna på den om ni vill. Det blev en blandning av rookie, indie och major från vårt eminenta startfält, varvat med ett par avstickare som inte alls spelar på vår festival men som helt enkelt var för bra för att ignorera. Plus kanske någon som vi bokat men inte släppt ännu… Hoppas ni gillar't!

Nyhet nummer 2: Gossip har fixat ihop en video till singeln Heavy Cross. Visst kan man höra gitarren ljuda ut över Hulingen redan nu? Känna explosionen i publiken och i bröstet när refrängen kommer? Den 22 juni  smäller det, då kommer skivan Music For Men. Och 8 juli smäller det ännu högre, då kommer Gossip till ett björksvajande folkets park nära dig. Jag är så peppad att det nästan måste vara sjukligt eller kriminellt.

"- Det ska bli roligt att spela i Hultsfred igen. Det känns som en bra comeback, säger Fredrik Lindqvist"

Totalt Jävla Mörker är tillbaka och det är ett mörker vi är glada över att ha på vår festival.

I dag är det dagen efter. Dagen efter en helt fulländad gårkväll med showcase av Lenka inför ett fullsatt Södra Bar i Stockholm. Det var australiensiskans första besök i Sverige, och antingen var det just det faktum som gjorde kvällen så magisk att hon körde i hela 1 timme och 10 minuter (utan att någon tröttnade kan tilläggas), eller så gillar hon helt enkelt att spela live så mycket. Hon lät hursomhelst hälsa från scenen att hon såg fram mycket mot sitt nästa besök i Sverige – på Hultsfredsfestivalen.

Tack Lenka, vi med. Vi med.

Efter att Södra Bar kollektivt kärat ner sig tog jag och Håkan över vid skivspelarna. Mission: bara spela saker från årets line-up. Detta konsstycke lyckades vi med i ca 2,5 timme, sen började det tjura. Till slut återstod i princip bara Anna Ternheim och Raubtier. Och hur mycket vi än enbart hyser oförfalskad kärlek och beundran inför dessa fina artister så kändes det helt enkelt fel att bryta folks spontanmjugg till N.A.S.A. och Ice Cube med en manglande elchock till distmatta där det konstateras att "det finns bara krig".

Det finns ju inte bara krig. Det finns festival också, bland annat. Och igår fick vi ta tempen på peppen inför vår festival. Och det gjorde oss glada. Och ännu mer taggade att springa sista milen nu för att få ihop den finaste Hultsfredsfestivalen i mannaminne.

Blommor och bär – Hultsfred är här.

Eller: Dra dit peppen växer – dra till Hultsfred.

Tja, jag vet inte. Jag är ju ingen talare. Bara en simpel amatörbloggare.

För övrigt så ha en annan av Hultsfreds finest – Henok Achido – slagit sina påsar ihop med Santigold och Mr. Lexx på låten "Hold The Line". Lyssna på låten här.

Jag firar nationaldagen med att äta jordgubbar i soffan i ett semibakis tillstånd och att kolla på I'm not there. Fantastisk film det där. Första gången jag såg den var på Roskilde i somras, då var jag tvungen att gå en kvart från slutet för att hinna se sista låten med Kate Nash (hon körde Foundations, jag kände mig nöjd med det, bra timing där). Att missa slutet på I'm not there var dock mindre tajmat. Och sen dess har det legat som ett mentalt skavsår i mitt medvetande, varje gång jag passerat den i hyllan på videobutiken har det stört mig. Men man kan ju inte hyra en rulle för att se sista kvarten av den. Däremot kan man köpa den för 59 kr på Konsum. Så det gjorde jag häromdagen, mycket bra köp.

Så, Sveriges födelsedag alltså. Det är ju fint. Jag gillar Sverige. Har den äran säger jag. Mer än så har jag inte riktigt i mig.

Sverige ligger ju som bekant i Europa, och i morgon hoppas jag alla myndiga personer vet om att det är dags att gå och rösta i EU-valet. Det är bättre att utöva soffliggeri på nationaldagen än på valdagen anser jag. Det gör även Promoe och Timbuktu. Rockparty är ju politiskt obundna, däremot värnar vi demokratiska värden och allas lika värde. Så denna video på tema Sverige och EU tycker jag kvalar in en plats på denna blogg, särskilt som den framförs av två av våra svängigaste festivalbokningar i år.

Förresten så har jag gjort den kanske grymmaste bokningen i år till festivalen – fint väder nämligen. Hoppas ni gillar det.

…crazy motherfucker named Åsa.

Fin dag i dag. Kul att ersätta Cyndi med Cube. Många har kommenterat att Ice Cube är en långt bättre bokning. Nu vet jag inte om jag vill gå riktigt så långt, för mig går de inte att ställa mot varandra på det sättet, och Lauper har ändå ett flertal poänger med sig som hon är praktiskt taget ensam om (jag pratar så klart om håret… smyckena? Nej jag vet inte. Men det är Cyndi Lauper!). Jag är ledsen att hon ställde in. Men jag är sjuuuuukt glad att Ice Cube kommer. Det var ju ändå planen från början. Det blev lättare att slicka sina sår över en utebliven Lauper nu. Det kommer blir så grymt i sommar, så många konserter som kommer vara rentav spännande att gå på, förutom det faktum att de kommer vara bra. Så ska det vara på festival tycker jag. Det kittlande momentet.

Igår var det rosévin på terassen på Lydmar hotell, i anslutning till en tre låtar lång showcasespelning av Regina Spektor. Rummet där hon och flygeln skulle underhålla oss var ungefär lika stort som min garderob (ok jag överdriver, men det var inte stort) och packat med folk som alla ville se en skymt av Spektor. Jag lyckades faktiskt med konststycket halvvägs in i konserten, hittade en glugg mittemellan två personers nackar som öppnade sig lite då och då när de gled ifrån varandra. Där var hon. Hon och sitt röda hårsvall. Precis som man tänker sig henne.

Hon öppnade med nya låten Blue Lips. Den var fantatisk. Vid det tillfället stod jag dock fortfarande ute på terrassen pga platsbrist inomhus, och andra personer i min omgivning var inte riktigt lika tysta och andäktiga som man kan tycka att de bör vara.

Hon följde upp med Summer In The City från förra skivan Begin To Hope. Första textraden lyder "Summer in the city is cleavage, cleavage, cleavage" och här skrattade folk med henne på det där sättet som man gör på en riktigt intim spelning där artist och publik verkligen delar stunden.

Finalen blev piano-anthemet och genombrottslåten från debutskivan: Us. Den var sjukt fin. Imponerande pianospel där. Spektor i sitt esse.

Sen var det slut. Nästan snabbare än man hann förstå. Men tillräckligt för att man skulle aktivera sin längtan efter sommarens spelning på Hultan på allvar.

Och vi fortsätter på det svarta temat även i dag. Dagens pepp-parometer går i taket över Hanna Hirsch. Nattsvart, desperat poppunk på svenska.

Jag gillade redan The Leeches supermycket när det begav sig. Sen vet jag inte vad som hände riktigt där. Men jag är supernöjd med den här utvecklingen.

Myspace: www.myspace.com/hannahirsch

Stillbildsyoutubeklipp: En andra chans

Egentligen så måste ju nästan en gemensam nämnare i all bra musik vara ett uns eller flera kilo desperation. Oavsett genre, så är det den nerven som behövs.

Dagens andra peppfaktor är inte nattsvart, mer dansant och kul. Hmm. Nu tar jag genast tillbaka det jag skrev i förra meningen – elektro och hiphop behöver icke ha desperation. Det behöver bara vara svängigt. Vilket det blir när WeHaveLOve teamar upp sig med Shunda K från Yo Majesty i Dancing.

Myspace: www.myspace.com/wehavelove

Och, och – vi har ett par mindre pärlor klara för festivalen som vi ska försöka släppa inom väldans kort. Yay.

Så var det måndag då. Jag möter den i svart. Ja precis, min limiterade metaltischa av Tegan & Sara har anlänt och tillsammans med ett par svarta jeans och ett par svarta dojjor så blir det ganska svart. Praktikant-Robban hajade till i morse och stirrade ovanligt mycket tills han undsläppte ett aningen lättat "jaja, det är den t-shirten". Tydligen blir det lite för konstigt när jag plötsligt ser så mycket hårdare än vad jag bevisligen är. Det rubbar världsordningen, universums olika dimensioner krockar och vem vet vilka konsekvenser det kan få. Einstein ligger i sin grav och kliar sig oroligt i huvudet.

Måste erkänna att jag gillar min nya look dock. Det känns som att vara deep deep undercover. Jag gillar tvetydigheten. Fler popartister borde haka på idén, tror det skulle ha stort genomslag i popsamhället. Ut med pastellerna, in med döskallarna.

Annars så genomgår jag en sjuklig pepp på Gossips nya singel Heavy Cross. Den är så bra, så bra, så bra. Och peppen kring deras nya har i sin tur föranlett en nytänd pepp kring deras gamla låtar. Fire/Sign från skivan Movement till exempel, som jag kommer ihåg att jag köpte på vinyl hösten 2003 på Londons finaste skivaffär Rhythm Records (numera nedlagd, R.I.P.). Det var omedelbar kärlek så fort jag hörde den.  Och sen dess har de ju bara blivit bättre. Att döma av singeln så kan den trenden mycket väl fortsätta med kommande skivan.

Jag satte ihop en liten playlist på Spotify att ljudsätta måndagen med. Vi utgår från Gossip, nytt till gammalt, sen tar vi en liten avstickare via Micachu och Telepathe – två band som i detta sammanhang visserligen är lite random då de inte spelar på festivalen, men som jag ändå gillar lite för mycket för att lämna utanför måndagspeppen. Men sen skärper vi oss igen och återfår fokus – då blir det ett par fina poplåtar med it's a musical!. Och när vi ändå är där och rotar så passar vi på att lyssna lite på it's a musical-ellas andra musikaliska bedrifter i form av det elektroniska alter egot Bobby Baby, här i duett med Montt Mardiée. Sen tappar vi tillfälligt fokus igen, för The Dodos kan göra så med en ibland. Men sen blir vi så festivalpeppade igen att vi slår till med två Cyndi Lauper och två Cilihili som avrundning. Sen börjar vi om igen, och så fortsätter vi så resten av dagen. Helt OK plan eller?

Här är länken till spellistan: Måndagspepp av Åsa.

Om ni gillade Screaming Females så finns förresten låten Bells att ladda ner gratis här.

Dagens indiepepp går till Moofish Catfish och deras låt "Ten Days In My Room". Alla deras låtar går att ladda ner gratis på deras last.fm-sida.

"Stockholm du har krossat mig igen, jag tar min cykel ner till stan, precis som du tog den från mig".

Briljant.

Så var det då dagen efter finalen på Hultsfred/Hassle-turnén. Den ackompanjeras av The Hidden Cameras och iom låten Missisauga Goddamn så blir det alltså ett Hultsfred Goddamn. Det passar i dag tycker jag. Stämningsmässigt. Innebördsmässigt vet jag inte om det stämmer så väl. Hultsfred är allt annat än en död by som den låter förmedlar. Den här tiden på året så går det knappt att låta bli att smittas av all förväntan och pepp som hänger i luften.

Gårdagen var en slags kulmen på det. Pardon my french, men shit pommes vad kul det var! Hassle var som vanligt lysande när han levererade en väl utvald hitkavalkad från det kommande albumet (jag skojar verkligen inte – den skivan har inget annat än hits, löjligt hittiga hits också). Mycket folk, mycket pepp på folket som kom, bra musik, bra dansgolv, god öl, fin orange lyster över hela rummet som kvällen till ära så klart tapetserats av Hultsfredsaffischer.

Hörde även att Kalmar var en höjdare dagen före det. Allt som allt en finfin turné trots lite inledande trubbel med en Erik Krassle och ett inställt Växjö.

Här får ni ett soundtrack till söndagen om ni vill ha, det finaste kanadensisk pop har att erbjuda i form av en playlist på Spotify med The Hidden Cameras. Enjoy.

Häromdagen fick jag ett mjukt paket innehållandes två fina t-shirts från ett par vänner i Washington DC. Den ena tischan var Ponytail, ja precis ett av de banden som omskrevs i senaste Sonic som en del av den s.k. Todd P-scenen. Man skulle kunna säga att jag såg dem två gånger på South By Southwest i Austin, eller så skulle man kunna säga att jag såg publiken som såg dem. Förutom de listade venues som är en del av festivalpaketet så pågår spelningar över hela stan under denna helg, det kan vara en bakgård någonstans, ett hål in i väggen, ett vardagsrum, osv. Och då ingår inte alltid konceptet med podier eller liknande, så chansen att faktiskt se vad som pågår längst fram är ofta slim to none, känslan är dock lika fantastisk. Särskilt som man vet att det bandet spelar fem gånger till på andra ställen innan helgen är över. Känslan av möjligheter och andra chanser är överhängande.

Anyways. Ponytail gillar jag. Mycket. De är sjukt coola och jag känner glädje och pepp vid själva åtanken av dem. Men kanske lite mer i teorin än i praktiken. Och kanske lite mer i ett behagligt ölrus omgärdad av en extatisk publik än i mina lurar en torsdag morgon på jobbet. Men det var den andra tischan i paketet som verkligen, verkligen fick mig att haja till.

Screaming Females heter de. Hade aldrig hört innan, så jag fick lov att googa och myspacea. Och OMFG – det var instant love från första ton. Det här kan verkligen vara mitt nya favortiband. Bortse från att gitarristen och vokalisten är helt sinnessjuk på gitarr, sång och skrik – kombinationen av oljud, sväng, mangel, retrorock och en omistkänlig popkänsla sammanfattar i princip allt jag tycker om med musik. Jag får så många förnimmelser av att det påminner om något, något som jag älskat högt och rent, men sen så tappar jag det för de låter ju ändå som sig själva mest av allt. Här är en video till låten "Bells", sjukt bra låt. Dagens låt rentutav.

Annars sitter jag väl mest och peppar inför turnéstoppet i kväll – L'Orient i Linköping står på tur och med oss har vi förutom undertecknad i en spektakulär dj-kombo med Håkan Durmér en enligt uppgift alldeles frisk Erik Hassle. Mannen med rösten. Och håret. Jag och Håkan lovar i vanlig ordning att vara sell-outs och spela vadhelst som önskas. Så länge det är bra.

Kan inte riktigt bestämma mig för om jag har mycket eller lite att göra. Saker börjar falla på plats. Programmet är i princip fullbokat, exklusive en hel drös Rookieakter som ska sättas den 17 maj. Norges nationaldag. När jag var liten tott så bodde jag ett tag i Norge, Kongsberg (ja just det, Morten Harket från A-has hemstad). Då gick jag runt och vevade med en norsk flagga i ett 17 maj-tåg runt hela stan kommer jag ihåg. Var sjukt varmt och ganska överväldigande minns jag. Så mycket folk, så mycket sol i ögonen, så mycket förvirring kring vad man höll på med iom att man var typ sex år och man inte direkt valt själv att delta.

På tal om Norge – Sverige. Om Norge har 17 maj så har väl vi Roxette. Läste i dag att de ska återförenas live och spela på ett antal ställen som inte är i Sverige. Jag vill bara föregå alla spekulationer och redan här och nu meddela att nej, de är inte aktuella för festivalen i år. Vi tänkte istället boka 27 Rookieakter, någon Teater och ett par Stora Dans. Sen är vi klara.

Och det som återstår då är att återgå till vad som händer med de artister vi redan släppt till festivalen. T.e.x. Gossip vars nya singel Heavy Cross nu är lyssningsbar på deras myspace. Bådar mycket gott tycker jag och jag måste nästan lägga band på min pepp nu för att inte längta ihjäl mig tills skivan äntligen släpps i juni.

Nä nu har jag tjatat tillräckligt länge här. Ni som befinner er i närheten av Linköping i kväll hoppas jag att jag ser i kväll – ni andra får ha en trevlig torsdag och peppa på avstånd.

Jag sitter alltså på morgontåget från Stockholm till Hultsfred och lyssnar på Fatboy. Inget ont någonstans om Fatboy, men det ligger verkligen i närheten av vad jag vanligtvis självmant lyssnar på. Det är det där bandet som Rockabilly-Nisse tjatar om hela tiden, som han tjatat om sen vi jobbade ihop med arrangemangen. När var det, 2-3 år sen. Jag har konsekvent slagit ifrån mig, retro från ett gäng snubbar är inte vad som brukar hissa intresseflagget hos mig. Men i morse vaknade jag alltså och kände mig oförklarligt sugen på att lyssna på Fatboy.

Och det är grymt, lite segt ibland bara. Skulle föredra om alla låtar gick lite mer i Way Down Low-läge.

Jaha. Annars då? Det har spikats en del band, verkar som att vi har ett bandsläpp på gång här väldigt snart. Det är ju kul. Jag har tillbringat helgen i min hemstad Borlänge (ja just det, jag flyttade alltså från Peace&Love-kommunen till Hultsfredsbyn, och jag är väldigt nöjd med mitt val). Där gick jag bland annat en fem timmar lång promenad genom träsk och myr med min mor, bror och de två vovvarna Zack och Zeke. Det var skitjobbigt och i dag har jag träningsvärk längs med hela innanlåren.

I dag är det ledningsmöte i byn. Vi ska börja med en tripp ner till festivalområdet. Fick ett exalterat mail från chefen i går kväll där han skrev hur magiskt fin det kommer bli på området med alla förändringar, jag vill minnas att orden "extreme home makeover" användes.

Snart byte i Linköping. Kustpilen väntar. Känns som man kan det här nu.

Hoppas ni alla får en fin måndag.