JOEL ALME [S]

Efter att ha stöpt om bitterljuva ”A Young Summer’s Youth” till IFK Göteborgs officiella hymn ”Snart skiner Poseidon” har Joel Alme troligtvis skaffat sig landets största allsångskör.

Men det är i de intimare situationerna som Alme gör sig bäst.

På ”Waiting For The Bells” – årets uppföljare till den sagolika debuten ”A Master Of Ceremonies” – har Joel Alme tonat ner de rusigaste kvart-i-tre-infallen och fokuserat de översvallande känslorna.

Det handlar om upparrangerad Motown-soul för 2010-talet. Med stråkar, blås och övertygelse får Alme huden att knottra sig och hjärtat att slå snabbare.

Den här gången går det aningen långsammare. Men i gengäld är känslorna så mycket starkare, större och mer påtagliga än på debuten.

Om du mot all förmodan sorterat in Joel Alme under fliken Göteborgspop, så är det dags att tänka om. För Alme har alltid haft mer gemensamt med Jens Lekman än Henrik Berggren.

Men egentligen är ingen av dom jämförelserna rättvisa. För Joel Alme är en artist som redan från början hade stakat ut sin egen väg.

Han är pretentiös och riskar allt. Men i gengäld vinner han desto mer.

I år släpptes en av årets bästa skivor redan i januari.